Äntligen ombord på en segelskuta igen.

Det var många år sedan sist, men nu har mina fötter åter trampat däcket på en gammal segelskuta, känt vevlingarna under fötterna när jag äntrat riggen för att njuta av den vidsträckta utsikten över små fiskesamhällen, glittrande hav och de fåtalet båtar som var ute på havet.
Och det var lika underbart som jag hoppats på.

Jag som är uppvuxen på en ö i Göteborgs norra skärgård, med föräldrar från Rörö och Hunnebostrand och vars blod som rinner i ådrorna nog är blandat med en skvätt saltvatten, jag som har seglat varje sommar som barn, njöt verkligen för fullt av att åter segla i Bohuslän.

Redan på mellanstadiet började jag segla skuta. Då på Hawila och Astrid Finne som låg på Öckerö. När vi senare började på högstadiet kunde man välja både skutor, förarintyg och skepparexamen som tema och skutorna var en naturlig del av skolan. Jag började segla som instruktör främst på Hawila och har fantastiska minnen från den tiden. Jag har även seglat lite med HMS Gladan och Johanne Karine. Men detta är så länge sedan så det räknas nästan inte.
(Bilderna av dessa är hämtade från nätet).

Men så bestämde sig jag och min kompis för att åter segla skuta. Valet föll på Atene från Skärhamn och en seglats i Bohuslän. Få platser har så stor plats i mitt hjärta som just Bohuslän. De små fiskesamhällena med skärgårdshusen med all sin snickarglädje och med små ringlande vägar och gränder mellan sjöbodar och hus. Bohuslän på våren är en stilla plats. Få båtar eller människor är i rörelse. Ett lugn som är svårt att beskriva. På sommaren är det annat. Då vimlar det av båtar och människor över allt.

Atene visade sig vara en skuta i väldigt fint skick. Daggen på morgonen pärlade sig på de väl lackerade ytorna och vi njöt i våra kojer och av fantastiskt god mat. Att sitta på däck en solig dag med seglen ovanför sig och äta lunch är något väldigt härligt.

Det var intressant att känna hur mycket kroppen minns efter så många år. Både att klättra ut i hajnätet för att beslå ett försegel eller upp i masten för att beslå toppen kändes härligt, bekant, ja liksom hemma. Har man en gång lärt sig cykla sägs det ju...

Vi besökte ställen som Mollösund, Hållö, Smögen och Käringön. Som ni ser på bilderna, helt underbara stopp. Och som jag befarade gav detta en enorm mersmak. Jag måste ut igen! En bidragande anledning till denna känslan var tack vare de härliga befälen, ja faktiskt alla ombord. Inte minst kockarna som verkligen skämde bort oss.

Att segla skuta är både härligt och häftigt. En speciell känsla och en gemenskap utan att man för den skull trampar på varandra. Så ni som inte har testat detta, gör det. Och bohuslän är verkligen otroligt vackert.

Jag känner mig så lyckligt lottad som har tillgång till det bästa av olika världar. Hemma finns djuren och naturen, att möta älgar och rådjur när man promenerar eller rider. Att ha hästarna utanför dörren och min stora ateljé på gården. Och så vetskapen om att havet och båtar finns där ute vid kusten att njutas av om man bara vill. Jag lever verkligen i ett fantastiskt land i en underbar tid. Jag har haft tur i livet!

Kram Birgitta