Jag har så länge jag kan minnas älskat och fascinerats av gamla grejer och framför allt av ödehus. Som flera av er vet har jag en gång "räddat" ett ödehus. Det var en fantastisk resa som tog lång tid men som gav otroligt mycket både i glädje och kunskap. Men det finns så sjukt många ödehus i detta land. Så jag och en kompis bestämde oss för att åka och fota ödehus inåt landet. Eftersom mina hästar inte tävlar i år så passade det utmärkt. Hästlastbilen fick bli campingbil och det visade sig vara perfekt!
En natt stannade vi över på Kastebergs Gård i Ljungby. Perfekt läge att stå över natten med lastbilen och med en fin gårdsbutik. Dom la, utan att vi hade en aning om det, ut en förfrågan om ödehus på deras sociala medier. Vi fick flera riktigt bra tips så stort tack för det. Det dröjde inte många timmar dagen efter innan radio hörde av sig och ville att vi skulle vara med. Dom var tyckte det var roligt att vi åkte runt med stor lastbil och fotade gamla övergivna hus. Vi skrattade gott när vi fick samtalet. Det kändes både smickrande och lustigt. Sociala medier har en enorm kraft. Vi som bara skulle ut på en liten campingrunda ju...
Vi som själva bor på landet vet att fordon som inte känns igen oftast ses som misstänkta tjuvar och det har kommit fram ett par och frågat om vi letar efter något eller behöver hjälp. Men vi bara skrattar att vi är ute och campar. Och många har skrattat åt oss. Som när vi ringde till en camping för att säga att vi skulle komma. Dom undrade hur stor husbil vi hade och vi svarade glatt en lite större. Som dom skrattade när vi kom.
- Liiiiite större? skrattade campingägaren.
- Har ni hästarna med er eller har ni byggt om hela till husbil? frågade en annan glatt.
Vi var helt klart störst på campingen.
Och det är ju inte alla som har balkong på sin husbil...
Vi har sett så otroligt många vackra ställen i Småland. Men vi har också sett väldigt många ödehus och gårdar. Både inne i dom små samhällena och ute på landet. Många är i så dåligt skick att halva taket och väggar har ramlat in. Det går att fota rätt in och ibland nästan rätt igenom dom.
Det gör ont i hjärtat att tänka på alla dessa människor som slitit för att bruka marken och bygga husen. Nu står dom där och förfaller och ingen bryr sig. Men riktigt sant är det inte. Flera hus har vi setts renoveras och flera hus, om vi ska vara ärliga, som vi trott till 100% varit öde, har det bott människor i. Det finns så många olika livsöden och livsstilar och det har varit otroligt intressant att långsamt ta sig genom djupa skogar och bland öppna fält och se en så vacker del av sverige. Se en del av svensk historia.
Att på kvällarna när man har hört regnet smattra på lastbilstaket har vi spelat kort och planerat kommande dags runda. Men vi har aldrig riktigt vetat vart vi varit på väg och det har varit en stor del av tjusningen. Att inte veta om det där häftiga fotoobjektet finns runt knuten eller inte.
Att förena intresset för foto med intresset för ödehus känns fantastisk. Förhoppningsvis resulterar det i någon form av utställning och jag har flera nya ideer om att kombinera fotona i min andra konst. Det är bara att jobba vidare. Vi är redan sugna på en andra resa och denna gången kanske det bär av till Värmland. Så har ni tips på bra ödehus där så får ni gärna höra av er.
Kram Birgitta
