För ett tag sedan var jag på en inspirerande dag med Andy Swärd på temat mental träning. Jag har haft en tendens detta året att inte kunna se det som är bra utan fastna i det som går mindre bra. Men sedan ett par månader har jag aktivt jobbat med att försöka se det hela mer objektivt. Hur har det egentligen gått? Vilka är våra styrkor och vilka är våra svagheter? Var står vi egentligen utbildningsmässigt? Hur kan vi ta hjälp på bästa sätt osv. Det här är verkligen inte lätt men väldigt intressant.
Året har i korthet sett ut såhär:
Januari : Diva kördes in. Bara några veckor senare sattes dom ihop i par.
Mars: Jag tog C-kort och köpte en hästlastbil.
April-maj: Paret gick sina 2 godkända L:B.
Juni-juli: Därefter har dom i sommar gjort tre godkända L:A
Augusti: Diva har även gått en L:A i enbet.
Oktober: Vi har även kört KM där vi blev 4:a med paret bland 10 enbet.
Resultaten har varit varierande och jag har haft en tendens att vilja ha snabbare utveckling än vad som är realistiskt. Men som Peder (eller Jens) sa,
En ryttares ambitioner kan inte påskynda naturens gång.
 |
Tycker att den här bilden säger så mycket om glädjen i att köra maraton.
Lerigt, skitit och just kört vattenhinder. Men såååå glada! |
 |
| Divas första (och enda) enbetstävling i Åkerbo gav en riktigt härlig känsla. Den känslan är min målbild för nästa år. |
Sometimes you win - sometimes you learn!
Det är så jag summerar året. Det har verkligen inte gått dåligt. Verkligen inte! Det är 12 år sedan jag senast körde par (och tävlade över huvud taget) och jag har aldrig tävlat med så stora ponnyer. Hästarna har varit underbara, har verkligen gjort sitt bästa. Men jag har hela tiden haft känslan att jag inte är så bra på detta. Känslan i paret känns inte 100 men allt känns så mycket bättre i enbet. Som tur var så fick jag den känslan och ur detta föddes helt klart törsten efter mer kunskap och en djupare förståelse för vissa saker. En vilja att bli bättre utan att tappa glädjen och motivationen både hos mig och hästarna. Och att inte döma sig själv för hårt. Men detta är inte lätt att göra ensam och som tur är har jag fantastiska människor runt mig som stöttar, peppar och analyserar.
Man inser också att allt inte är straffpoängen i dressyren eller bollarna ner på precisionen som avgör om det var en bra tävling eller inte. Det är så mycket mer än det. Och framför allt är det tiden mellan tävlingarna, vad vi gör och lär oss där, som är den stora delen. Sen så är det ju så att det INTE är så lätt att köra par. Men så härligt när det funkar... Jag letar efter den rätta känslan för fullt. Just nu känns det lite motigt. Så nästa år skulle jag tro blir en mix mellan enbet och par med fokus på enbet. För dom är så roliga att köra i enbet så jag kan helt enkelt inte låta bli att tävla dom i det. Men framför allt ska jag tävla det som känns bra och det som känns roligt. För oss alla. Både hästar, groom och kusk. För vi gör ju detta för att det är roligt, inte för att vi måste. Och det är en lyx att kunna välja mellan enbet och par!
 |
| Piff och Puff på tävling. Ibland får man dela box när den andra boxen görs ren. |
 |
| Så fina blir man när man tar ur knopparna.... |
 |
| Jag har sån tur att jag får hjälp att utbilda hästarna i ridning av Bella. Så glad för detta. |
När man tänker tillbaka och ska summera så inser man hur mycket man uppskattar alla fantastiska människor runt omkring en. Ett enormt stort tack till ER ALLA som hjälpt mig under detta året. Jag har varit iväg flera helger med hästarna och bott hos underbara människor. Dagar jag för alltid bär med mig i mitt hjärta. All hjälp jag får. All stöttning. Ja Stort tack till allt från tränare (Tack Bella, Anna och Gunlög), groomar, hovslagare, foderleverantörer, lastbilsmekaniker, hästskötare som är kvar hemma. Ja till ER ALLA! För att inte glömma alla härliga människor på tävlingarna. Det är ni som gör detta så roligt! Nu längtar jag till våren och tävlingssäsongen 2018, vi är snart där!
 |
| Brodd och knopphjälp. Underbart! |
Kram Gittan
